Arne Dahl är inte ett namn som jag tänder på. Jag har ratat hans böcker i
flera år bara för att namnet låter så tråkigt. Tills en väninna lånade mig
Europa blues. Jag sögs in i bokens geniala uppbyggnad och föll som en fura.
Jag har aldrig tidigare mött en författare som så uppenbart njuter av att
leka gud i sin egen berättelse.
Sen var jag fast. Arne Dahl är numera ett namn som jag tänder på. (Tycker ni
att jag uttrycker mig opassande? Äsch det är ju bara ett namn, en pseudonym
dessutom.) Egentligen tänder jag nog på hela A-gruppen, män som kvinnor,
alla slinker med. (Opassande? Nämen de är ju bara karaktärer, de är ju…
fiktiva.) Jag förespråkar absolut att man ska läsa alla fristående delar i
den här deckar-dekalogen i rätt ordning, så att man kan följa karaktärernas
kronologiska liv. För mycket av böckernas storslagna humor bygger på deras
personligheter för att man skulle vilja missa en enda detalj.
När jag hade plöjt alla tio delarna blev jag omedelbart abstinent. Måste ha
mer. Då gick jag över till författaren bakom pseudonymen, Jan Arnald. Det
gick lika bra. Sedan klamrade jag mig fast vid det sista hoppet. Ett halvt
löfte som står inklämt mellan raderna i slutreplikerna i del tio, ett halvt
löfte om en elva. Och i höst har den kommit, ”Elva” heter den kort och gott.
Jag köar än.
Näe. För man kan ju inte köpa böcker som går att låna gratis. Inte ens
böcker man har ett passionerat förhållande till och som man längtar hett
efter att få krypa ner i sänghalmen med. Näe. Självklart köar man på
biblioteket. Man är väl klimatsmart.
Finns det några böcker inne?
Marika
(Spökbloggad av Sara på bloggsläppardagen, i bibliotekets
skyltfönster.)
en bästa till sist.
Senaste kommentarer