Ankomsten är den första bok av australiensiske tecknaren Shaun Tan som publiceras i Sverige. Och det finns anledning att hoppas att det blir fler, för det här är på många sätt ett otroligt imponerande verk. Visuellt är den fantastisk. Tan är en tecknare utöver det vanliga, och att serien är helt ordlös gör bara teckningarna starkare. I rätt händer är det ett oerhört kraftfullt grepp att välja bort den dimension som språket utgör. Plötsligt står och faller serien med skaparens förmåga att hantera det som är grunden i serieberättandet, nämligen det sekventiella berättandet, att bryta upp ett skeende i delar på ett sätt som får läsaren att förstå och följa handlingen. Inga frestande genvägar i form av förklarande textplattor eller informationsfyllda pratbubblor finns att fly till. Detta grepp skapar gärna en väldigt konkret handling, eftersom det är just handlingar och händelser som syns i bild. Och, paradoxalt nog, så är den textlösa serien sällsynt väl anpassad till ett mer fantasibetonat berättande. Utan möjlighet att uttrycka abstrakta begrepp och tankar får sagoinslagen en extradimension av att inte förklaras. Shaun Tan utnyttjar detta alldeles utmärkt väl i ”Ankomsten”.
Handlingen i Ankomsten är i grunden enkel. En man lämnar sitt land och sin familj för att hitta lyckan i ett främmande land. Attributen är hämtade från två separata håll. Den ena är en klassisk fantasy, med underliga djur och exotiska miljöer. Den andra är förra sekelskiftet. Mannen kommer från en värld där vedspisar och ångbåtar är tongivande till en värld som kombinerar förra sekelskiftets teknologiska nivå med fantasyns exotism. Med Tans känsliga gråskalor och skickliga, rytmiska berättarteknik går dessa världar alldeles utmärkt ihop. Underliga sagodjur och konstiga tecken gör mannens känsla av att vara främmande i ett nytt land visuellt påtaglig, samtidigt som vi som läsare känner igen oss och känner oss hemma redan från början. Och kanske är det här jag saknar något. Kanske är det förlagets ord om att Tan ”ofta berör sociala, politiska och historiska ämnen” som stör. För det här är i grunden en saga. Även om hälften av de tongivande attributen är hämtade från vår värld, är de ändå bara kulisser. Att emigranterna är hämtade från Ellis Island och att soldaterna som härjar i en tillbakablick är inspirerade av första världskrigets marscherande arméer gör det inte till en historisk anspelning, för det är den sociala inlevelsen allt för grund. I stället tjänar sekelskifteskulisserna som en saga i sagan, som en uppsättning bilder vi kan relatera till, men som tagits ur verkligheten och gjorts till symboler för en tid som är så pass avlägsen att vi inte längre lever i den. Jag kan inte hjälpa att jag saknar en problematiserande dimension i Ankomsten. Nu får vi i stället en saga med en sagas dramaturgi och upplösning. En man med ett problem kämpar mot motgångar, löser dem och sedan slutar allt lyckligt. Det är inte det sämsta, men när man får så mycket av Shaun Tan önskar jag att vi fått ännu mer.
recensionen är tidigare publicerad i Seriefrämjandets tidskrift Bild och Bubbla
Nu är den här. Gängkrig 145. En hård kokt deckare i samma Stockhlm Noirvärld som Aldrig Fucka Upp och Snabba Cash. I serieromanform. Språket är kort och hårt, människorna brutala.
Ibland är en bok så bra att man baxnar och inte vet vad man ska ta sig till med den. Man stöter inte på dem ofta, men Joakim Pirinens Döda paret och deras ”vänner” är en sån bok. Mellan dess pärmar ryms allvar, poesi och abstraktion, hela tiden genomsyrat av en lekfullhet och en nyfikenhet som gör att det inte känns splittrat, trots att Pirinen verkar ha tagit med varje spretigt litet infall han snubblat på. Mina favoriter är anagramserierna, och den om eskimåerna och deras många ord för snö. Men som sagt, det här en på alla sätt rik samling som bör läsas, prisas och spridas vidare.
En av de svenska vardagsrealisternas frontfigurer har kommit med ett nytt album. Mats Jonssons I detta satans rum är ett till formatet tunnt litet seriehäfte. Det utspelat sig på ett studenthotell i London, dit Mats och hans klass från journalisthögskolan har har åkt för att supa, knulla och kolla på britpop. Samt genomlida oändligt tråkiga lektioner av engelska förläsare. Serien i sig innehåller som vanligt gott om förnedring, både av Jonsson själv och av hans omgivning. Dock är formen mer stram och varje sida bildar en egen enhet, vilket gör att fördjupningen och vidare utvecklingen av de starka teman som finns i serien saknas. Detta är helt klart gjort med avsikt, och inte någon egentlig nackdel.
I år gick priset för bästa svenska album till Annelie Furmark för albumet Jamen förlåt då! ”för hennes självklara berättande i vardagsnära historier och inträngande personporträtt”, lyder juryns motivering. Jag har tyvärr inte läst denna än, men kan varmt rekommendera hennes tidigare samlingar, hon har en enkelhet och en stillhet som 
Priset för bästa översatta serie gick till den norska duon Lars Fiske och Steffen Kverneland för biografin om den norske satirtecknaren Olaf Gulbransson, Olaf G. Innehållsligt är Olaf G dels en klassisk biografi, mycket väl utförd, även om man skulle kunna önskat sig en viss fördjupning här och var. Dels har Olaf G en ramberättelse där Fiske och Kverneland följe i sin idols fotspår och super sig redlösa i karlakarlen Gulbranssons anda. Ett kraftfullt album, en introduktion till ett konstnärsliv och en grabbig partyserie i ett. Läsaren lämnas härmed att ta ställning själv.
Senaste kommentarer