Frankenstein som seriealbum. Kan det vara nåt?

Klassiker i serieform. Kan det vara nåt?

Mannen som påstås ha kommit på idén att föra över litteratur i serieform var Albert Kaner, som immigrerat från Ryssland till USA i början av 1900-talet. Väl på plats i ”det förlovade landet” konstaterade han snabbt att serietidningar sålde som smör i solsken. Och visst han var sugen att hoppa på trenden och tjäna en slant. Det var bara ett problem. Kaner var inte alls förtjust i denna form av litteratur. Det var snarare tvärtom, han var till exempel bedrövad över att hans barn ägnade sig åt serier istället för ”riktig” litteratur.

Till sist kom Kaner äntligen på ett sätt att tjäna en slant samtidigt som han fick sina barn att läsa sådant han själv ansåg vara viktigt. Det var ju bara att kombinera serier med den goda litteraturen! 1941 släpptes den första tidningen under titeln ”Classic Comics”. Den allra första romanen som stöptes om till serietidning var ”De tre musketörerna” av Alexandre Dumas d.ä. Tidningen bytte 1947 namn till “Classics Illustrated” för att ytterligare distansera sig ifrån de “vanliga” serierna. Varje tidning innehöll följande epilog:

 ”Now that you have read the Classic illustrated edition, don’t miss the added enjoyment of reading the original, obtainable at your school or public library”.

 Alltså en uppmaning till att läsa originalet. Bokserien ”Classics Illustrated” översattes till svenska som ”Illustrerade klassiker” och utkom mellan 1956 och 1976.  I USA gick det bra för serietidningen och en bi-produkt, ”Classics Illustrated Junior” grundades också. Den stöpte om gamla sagor till serieformatet. I början av 1970-talet lades dock produktionen ned för båda tidningarna.

Men fortfarande utkommer det litterära klassiker i serieform. Det är dock vanligare att det görs i tjockare albumform istället för de betydligt tunnare serietidningarna. Nu är det dags igen. Exempelvis ger förlaget Argasso ut litterära klassiker i serieform under titeln ”Klassiska seriealbum”. Hittills har förlaget gett ut ”Frankenstein”, ”Macbeth” och ”Jane Eyre”.  Jag, som både är en seriefantast och en ”Frankenstein”-fantast blev omedelbart nyfiken på den serieversionen.

Mary Shelley skrev den legendariska romanen ”Frankenstein” redan 1817. Den är också känd under namnet ”Den moderne Prometheus”. Många missförstånd finns förresten angående ”Frankenstein”. Dels är det professorn som heter Victor Frankenstein, inte monstret som så många tror. Skapelsen har inget namn alls i romanen. Inte heller finns det någon puckelryggig Igor som plundrar gravar och Frankenstein använder sig inte av ett åskväder för att få liv i varelsen. Detta kommer istället ur Hollywoodfilmen där Boris Karloff spelar monstret. Karloffs rollprestation har också fått oss att tro att monstret mestadels bara grymtar. I romanen är han mycket vältalig (och otäck på ett helt annat sätt).

Jason Cobley är lärare i engelsk litteratur och serieförfattare. Han är kanske mest känd för sina skapelser ”Captain Winston Bulldog” och ”Samurai Commander Keiko Panda”. Irländske Declan Shalvey är en serietecknare mest känd för att ha tecknat ”Thunderbolts” för serieförlaget Marvel. Tillsammans har dom adapterat ”Frankenstein” till serieform. De är mycket trogna originalet men har ökat lite på tempot samt moderniserat dialogerna. Teckningarna är i klassisk superhjältestil och är välgjorda. De passar berättelsen väl.

Jag brukar ha problem med adaptioner från ett medium till ett annat. Ofta ser jag ingen anledning till att göra serier av redan befintlig litteratur. Jag ser hellre att man skapar nytt. Den befintliga romanen är ju oftast bra nog att läsas ändå. ”Frankenstein” av Shelley har jag läst. Jag fann romanen vara förvånandsvärt seg och lite tråkig. Intressant givetvis i och med att monstret hör till de stora skräckikonerna. Men seg och tråkig var den. Det är dock inte serietidningsversionen. Till min stora förvåning finner jag att serieversionen av ”Frankenstein” är riktigt bra. Rent utan mer underhållande än originalet. Där ser man. Det måste vara första gången jag tycker att en serieadaption klår ursprunget.

Evidensbaserad medicin i Sherlock Holmes fotspår av Jörgen Nordenström

Sir Arthur Conan Doyle skapade den mystiske detektiven Sherlock Holmes och hans förljeslagare Watson redan 1887 (med romanen ”En studie i rött”). Den gavs från början inte ut i romanform utan som följetong i nystartade tidskriften Strand Magazine. Populariteten blev omedelbar. Folk, som på den tiden trodde på allt i tidningarna, trodde att huvudpersonen fanns på riktigt. Bland annat tyckte man att de metoder Holmes använde sig av kändes moderna och realistiska. Vilket kan bero på att dom faktiskt var det. Arthur Conan Doyle var från början utbildad till läkare och använde mycket av sina kunskaper i sina berättelser med detektiven. Dessutom läste Doyle allt han kom över om kriminalteknik och liknande. Vilket som sagt ger berättelserna en rejäl dos av trovärdighet.

Detta har Jörgen Nordenström utgått ifrån när han skrev ”Evidensbaserad medicin i Sherlock Holmes fotspår” . Det första jag frågade mig när jag såg titeln på denna bok var: vad sjutton är Evidensbaserad medicin för något? Begreppet, som vanligtvis förkortas EBM, innefattar avancerad informationssökning samt kritisk granskning av data. EBM blir en alltmer självklar del i medicinsk utbildning, forskning, och kliniskt arbete. 

Texten är välillustrerad med diagram, tabeller och sådant. Men mest givande är de återkommande illustrationerna och citaten ur otaliga Sherlock Holmes-berättelser. Inte nog med att de är underhållande, de stimulerar lustigt nog tänkandet och får mig, som inte alls är intresserad av medicin, att faktiskt bli intreserad av ämnet. Efter att ha läst den här boken kommer jag att läsa Sherlock Holmes-berättelserna med andra (ännu mer nördiga) ögon.

Friheten förde oss hit av Gunnar Ardelius

I slutet av 1960-talet åker  en svensk familj från Sverige för att bosätta sig i Liberia. Pappan i familj har fått jobb som personalchef på det svenska gruvföretaget LAMCO. Frun Margret följer med och lever hemmafruliv med tjänstefolk som hon har svårt att förstå och hon tar sin tillflykt till lugnande tabletter och drinkar. Svårast har hon för Ormpojken, familjens trädgårdsboy. Mellan tonårssonen Mårten och Ormpojken utvecklas någon sorts vänskap. Pappan får efter ett tag problem med en vild strejk som får tragiska konsekvenser för flera inblandade.

Det var intressant att läsa en roman som utspelar sig i Liberia under den tiden när svenska företag agerade där. Det var lite svårt att komma huvudpersonerna nära, men Friheten förde oss hit är ändå en bok jag vill rekommendera

Sarahs andra halva av Lisa Genova

Superstressad småbarnsmamma med ett mycket krävande arbete och långa arbetsdagar. Sarah försöker förgäves kombinera skol- och dagishämtning med pressande deadlines och långa möten som vice VD på ett företag. Hon och hennes man är båda högutbildade men med tre små barn, barnflicka, villa och fritidshus är det nödvändigt att båda arbetar för att upprätthålla den höga levnadsstandard de har vant sig vid. Kalendern är fulltecknad av möten och barnens aktiviteter, alla krav gör det svårt att prioritera. Ofta känner sig Sarah tvungen att ha ständig koll på mobilen, t.o.m. delta i telefonmöten under sina bilresor till och från jobbet. Väntan i bilköer är till för att kolla e-posten i laptopen.

En dag på hemväg från jobbet händer det oundvikliga, Sarah kör i hög fart samtidigt som hon kollar mobilen och tappar för ett par ögonblick koncentrationen. Olyckan är ett faktum. Sarah voltar med bilen och hamnar på sjukhus svårt skadad. Hon har fått en allvarlig hjärnskada som gör att hela hennes värld på vänster sida av kroppen är ”osynlig”. Nu följer en lång tid av rehabilitering och Sara blir helt beroende av sina närmaste.

Bra skrivet om nutidsmänniskors stressade situation och svårigheten att kombinera ett krävande jobb med familjeliv och hur ett ögonblicks ouppmärksamhet totalt kan förändra livet. Det mest intressanta är dock att läsa om Sarahs hjärnskada och hur hon försöker anpassa sig till ett helt annorlunda liv än före olyckan. Det är ingen snyfthistoria och trots ämnet tyckte jag att det var en positiv anda i boken. Livet kanske inte blir detsamma efter en allvarlig olycka men det går att anpassa sig och en del saker blir till och med bättre än de var innan. Mycket läsvärd.

Det här är författarens andra roman, hennes förra heter Fortfarande Alice och handlar om en kvinna som drabbas av Alzheimer.

Samurajens hustru av Lesley Downer

Jag har en viss förkärlek för historiska romaner som utspelar sig i Kina eller Japan, så när jag läste om Samurajens hustru så tänkte jag att det kan vara en bok för mig. Författaren Lesley Downer är väldigt intresserad av Japan. Hon har bott och arbetat där i flera år. För er som tycker att namnet klingar bekant så har hon skrivit romanen Den sista konkubinen. Kanske har ni läst den tidigare?

 Samurajens hustru är en lättläst historia som utspelar sig år 1868, då ett inbördeskrig rasar mellan de nordliga och sydliga styrkorna. Romanen är baserad på historiska händelser med de två huvudpersonerna Hana och Yozo är påhittade gestalter. Huvudpersonen Hana är 17  år. Hon är gift sedan flera år med en mycket äldre samuraj. Hana lämnas av sin man som ger sig ut i kriget. När fienden attackerar hennes hus flyr hon ensam, med risk för sitt liv, tvärs genom Tokyo till fristaden Yoshiwara, ett ökänt nöjeskvarter. Utan sin vetskap säljs Hana och blir livegen. För att överleva måste hon stanna och bli kurtisan.

 Den andra huvudpersonen är samurajen Yozo. Yozo återvänder efter en fyra år lång seglats till Europa. Han är världsvan och berömd. När han återvänder till Japan märker han att det land han lämnat nu ligger i ruiner. Han reser norrut för att delta i striderna, men blir tillfångatagen och fängslad. Yozo lyckas fly och färdas sedan söderut till det enda stället där en man kan hålla sig undan lagen – Yoshiwara. Och där i nöjeskvarteren möts Yozo och Hana och berätelsen fortsätter, men hur det går överlåter jag till blivande läsare att ta reda på.

Som alltid när jag läser böcker som utspelar sig i för mig okända tider och miljöer så blir jag nyfiken och vill veta mer. När jag läste den här boken bläddrade jag ständigt fram till kartan i början av boken för att veta var någonstans  styrkorna var. Jag försökte också förstå den tidens liv i Japans nöjeskvarter med tehus, kurtisaner och geishor mixat med affärsmän och förbrytare.

3 x Coppola

Sofia Coppola alltså.

I filmen Lost in Translation (2004) låter Sofia Coppola Bill Murrays och Scarlett Johanssons rollfigurer mötas i ett Tokyo som förvirrar dem. Språket och bristen på det sätter gränser men öppnar också upp för nya relationer. Det är starkt och tätt i storstadens vimmel, i nattens mörker.Färgsprakande är det i Marie Antoinette (2007) där Coppola regisserar Kirsten Dunst så det slår gnistor av hennes unga drottning i denna filmiska sockerbomb. Det är en fri fantasi om hur livet kanske såg ut på Versailles innan den franska revolutionen.

I Somewhere (2011) tar Coppola med sig åskådaren tillbaka till nutiden. I filmen möter vi den utsvävande stjärnskådespelaren vars liv kanske tar en  ny vändning när hans 11-åriga dotter får en mer framträdande roll i hans eget (livs)drama. Det är en nästan oväntat långsam film, om ett snabbt sätt att leva, där tystanden och bilderna tar mycket plats. Dessa 3 x Coppola-filmer finns förstås att låna på Gävle bibliotek - gratis sedan den 2 maj! De är var och en på sitt sätt mästerligt berättade av en filmskapare med känsla för detaljer och stämningar. Rekommenderas varmt!

Breaking the rock: the great escape from Alcatraz av Jolene Babyak

Jolene Babyak är uppvuxen på fängelseön Alcatraz. Men inte som intern. Hennes pappa var fångväktare på ön och bodde i ett radhusområde som fanns för väktarna på ön. Fängelset lades ned 1963 men det lämnade aldrig babyak. Som vuxen har hon skrivit flertalet böcker om fängelseön och dess interner. ”Breaking the rock: the great escape from Alcatraz” är måhända hennes mest kända. Den handlar om en mycket känd händelse på ön, nämligen en omtalad flykt.

Det har gjort flertalet flyktförsök tidigare. Men inget hade varit lyckat (ur rymmarnas synvinkel i alla fall). Men 1962 lyckades ett par stycken med kosntstycket att rymma från ön. Än idag vet ingen om dom överlevde eller omkom i vattnet (på deras hemmagjorda flotte) på väg till fastlandet.

Babyak går i sin bok noggrannt igenom hur det var att vara fånge på Alcatraz. Hon går igenom de fyra rymmarnas bakgrunder (och flera andra fångar som på något sätt var involverade). Likaså berättar hon om fängelsedirektörerna och några av väktarna. Kort sagt går hon mycket noggrannt tillväga för att bygga upp en så trovärdig bild som möjligt.

1979 utkom filmen ”Flykten från Alcatraz” med Clint Eastwood i huvudrollen. Den mycket underhållande filmen bygger på samma händelser som boken. Men likheterna är mycket få. Boken döljer exempelvis inte det faktum att männen som flydde faktiskt var samvetslösa skurkar.

Boken är en av de mest underhållande fängelseskildringar jag läst och engelskan är lättförståelig. En liten pärla helt enkelt.

Världsbokdagens bokkafé – det här tipsade vi om

På världsbokdagens bokkafé den 23 april tipsade personalen om följande böcker.

 

Gunni Jonsson: Förkunnaren av Unni Drougge samt När horisonten flyttar sig av Bodil Jönsson.

Claes Wallgren: Sju jävligt långa dagar av Jonathan Tropper samt Cigaretten efteråt av Horace Engdahl.

Lena Jansson: Sköra bestar av Tawni O’Dell samt Samurajens hustru av Leslie Downer.

Marie Persson: Analys av ett försvinnande av Hisham Matar samt Halva solen av Aris Fioretos.

Heidi Heimerlöv: En hund och hans pojke av Eva Ibbotson.

Per Berg: On the road (På drift eller På väg) av Jack Kerouac.

 

Nu när ni vet detta är det bara att besöka biblioteket och låna!

 

Varma kroppar – zombiebok med nytt grepp

Jag har läst några zombieböcker, men aldrig någon där berättaren är en zombie! Varma kroppar är dessutom så mycket mer än en zombie-bok, det är också en varm kärleksroman. Isaac Marions debutroman utkom 2010, och har nu översatts till svenska. Den beskrivs av tidningen The Guardian som en ”slacker-zombieroman med hjärta”, och jag håller med.

Världen är fylld av zombies, de få Levande som finns kvar har barrikaderat sig i sportarenan i staden, men går ibland ut på bärgningsuppdrag för att leta proviant och andra förnödenheter. Huvudpersonen och berättaren är zombien R, han bor på en övergiven flygplats och tillsammans med andra Döda går han då och då till staden för att äta någon av de allt färre Levande. Under ett sådant stadsbesök möter han Julie, en Levande, och blir till en början fäst vid henne eftersom han ätit hennes pojkvän. Det är nämligen så att de Döda upplever de Levandes minnen när de äter deras hjärnor. R tar med sig Julie tillbaka till flygplatsen, och skyddar henne från de andra Döda. Så småningom växer något så omöjligt som kärlek fram mellan dem, och det förändrar förutsättningarna för både Levande och Döda.

Varma kroppar kommer som film med bland andra John Malkovich i en av huvudrollerna 2013.

Främling: en bok om Carola av Andreas Ekström & Johanna Koljonen.

Johanna Koljonen har många strängar på sin lyra. Inte nog med att hon är en På spåret-vinnare, hon är även programledare för bland annat för SVT och P3 Kultur. Vidare har hon skrivit böcker, nu senast den eminenta mangaserien Oblivion High (tillsammans med Nina von Rüdiger).

Andreas Ekström är kulturreporter på Sydsvenskan samt författare till bland annat Google-koden.

Tillsammans är de nu aktuella med boken ”Främling. En bok om Carola”. Författarduon går personligt igenom Carola från tiden före genombrottet fram till idag. Många olika personer får komma till tals och ge sin bild av Carola. Alla utom Carola själv. Det kan tyckas vara lustigt men egentligen är det inte det. Istället förstärker det bara bokens tema som handlar om bilden av Carola. ”Främling. En bok om Carola” är egentligen ingen biografi utan boken påvisar och fördjupar den bild av Carola vi fått via melodifestivalframträdanden, Livets ord och framför allt av kvällspressen.

Bokens största styrka är den historiska bild av populärkultur-Sverige som författarduon ger. Detta är en läsvärd och mycket genomarbetad bok om ett stycke svensk populärkulturhistoria som man absolut inte behöver vara ett Carola-fan för att läsa. Den passar alla som är intresserade av svensk musikkultur. Sammanfattningsvis kan man säga att boken är betydligt mer läsvärd än vad mina fördomar trodde då jag fick den i min hand. Läs den du med!

The big book of pain: torture and punishment through history av Mark P. Donnelly och Daniel Diehl

Författarduon Donnelly och Diehl verkar ha en förkärlek för det historiskt makabra. Deras första samarbete resulterade i den utmärkta boken Eat thy Neighbour som handlar om kannibalsimens historia. Nu tittar istället författarna på tortyr ur ett historiskt perspektiv. Boken går metodiskt igenom olika tortyrmetoder från antiken fram till våra dagar. Fokus är västerländskt men det finns även ett kapitel om tortyr världen över. Många kända namn gås igenom som Henrik VIII, Julius Caesar, Kejsar Nero och Caligula. All informativ text ackompanjeras av mycket bilder. Några av bilderna är på tortyrredskapen i fråga. Författarna har bland annat varit till tortyrmuseet i Prag och dokumenterat rejält. Fast majoriten av bilderna utgörs av gamla tryck där tortyr avbildas. Och även om dessa bilder i princip är i avsaknad av blod och tarmar är de inte för den kräsmagade. Hujedamig vilka horribla tortyrredskap det finns.

Boken avslutas med en gedigen uppslagsdel där de flesta (alla?) redskap gås igenom kortfattat.

Boken är mycket välskriven, på engelska, och är intressant, både på ett historiskt, kulturhistoriskt och mänskligt sätt. Men den som lätt får mardrömmar ska nog läsa något annat. Själv tycker jag det här är hur intressant som helst.

Svart läsning om ett brunt Europa

Mycket av det som står i Magnus Lintons bok De hatade: om radikalhögerns måltavlor är ju inte nytt. Att flera radikala högerpartier just nu firar stora triumfer runtom i Europa hände knappast över en natt. Inte heller en vecka eller ens ett år. Oroväckande rapporter från Frankrike, Ungern, Italien och Nederländerna har strömmat in med jämna mellanrum sedan många år tillbaka. Sakta men säkert har vi lärt oss namnen på partier som Front National, Jobbik, Lega Nord och Frihetspartiet PVV.

Men rapporterna har inte bara kommit utifrån. Även på vår egen bakgård har det mullrat från såväl Sverigedemokrater som deras norska och danska meningsfränder i Fremskrittspartiet och Dansk Folkeparti. Partiledare som Jean-Marie le Pen, Gábor Vona, Umberto Bossi och Geert Wilders, men även nordiska motsvarigheter som Jimmie Åkesson, Siv Jensen och Pia Kjaersgaard, sitter numera på en avsevärd politisk makt. Linton tycks mena att radikalhögern vävt ett slags retoriskt hatnät runt Europa. Den gemensamma nämnaren är en djup kritik av invandringen i stort, där udden särskilt riktas mot islam och muslimer. Men även romer (och feminister) har gåtts hårt åt i spåren av denna aggressiva retorik. Dessa grupper har, med Lintons ord, blivit ”måltavlor” i dagens politiska Europa.

De hatade är en reportagebok där Magnus Linton – dubbelt Augustprisnominerad för sina tidigare böcker Americanos och Cocaina – rest runt i radikalhögerns Europa. Boken är den första i Atlas nya serie Vems Europa?. Lintons granskning riktar in sig på tre länder. Resan både startar och slutar på Utøya, men däremellan görs även besök i Ungern och Nederländerna. I Ungern har Gábor Vonas nationalistiska parti Jobbik vunnit stort stöd för sin antiromska politik. I ett led att bekämpa landets så kallade ”zigenarkriminalitet” genomför partiets paramilitära grupp Magyar Gárda (ungerska gardet) uniformerade marscher genom romtäta områden.

Det ungerska gardet marscherar

Om dessa marscher personifierar den europeiska antiziganismen blir kampen mot islam sällan så tydlig som i Nederländerna: det liberala Europas stolta högborg. Där har man, sedan långt tillbaka, kunnat köpa både horor och hasch helt lagligt under skydd av liberala argument. Men i Geert Wilders Nederländerna river antiislamistiska vindar hårt i den liberala fanan. I Wilders och många andras föreställningsvärld är Eurabien – ett Europa som ”tagits över” av araber och muslimer – inte långt borta. Mot bakgrund av detta kan plötsligt heltäckande slöja, så kallad niqab, bli uppenbart kvinnoförtryckande medan sexhandel ses som liberalt; traditionell islamsk slakt, så kallad halalslakt, betraktas som ociviliserat djurplågeri medan (västerländsk) industrislakt ses som humant. Allvarliga försök görs också att förbjuda den heltäckande slöjan, trots att den bärs av en försvinnande liten del av landets muslimer. Pseudofrågor görs till regeringspolitik och slutsatsen att vem som säger eller gör något är viktigare än vad som sägs eller görs, ligger allt närmre till hands i läsningen av De hatade.

Kärnan i Lintons bok tycks handla om retorik, om att vi måste vårda orden för det vi säger får konsekvenser. Oftast är de harmlösa, men ibland blir konsekvenserna ytterst obehagliga. Som den 22 juli 2011 på den norska ön Utøya då en galning avslutade sitt antiislamistiska korståg genom att kallblodigt skjuta ihjäl 69 personer. Efteråt framstod det som en preventiv åtgärd där han med en kuslig målmedvetenhet tog livet av människor som i hans ögon försvarade det och de han hatade allra mest. Till stöd för massakern fanns ett långt manifest, fyllt med ord som plötsligt ekade påfallande bekant. Hur kunde han? undrade vi. Varifrån fick han sin inspiration? Varifrån kom allt detta hat? Frågorna har inget entydigt svar, men Linton ställer dem på ett väldigt effektivt sätt.

Och kanske, tänker jag efter att ha läst Lintons bok, har vi redan vant oss vid orden; den stora frågan är om vi kan fortsätta att acceptera deras konsekvenser.

Japanese Schoolgirl Inferno av Patrick Macias, Kazumi och Izumi Evers

Undertiteln till ”Japanese Schoolgirl Inferno” lyder ”Tokyo Teen Fashion Subculture Handbook” och det är precis vad boken handlar om. Den populärkulturella världen i väst har sedan början av 2000-talet fått upp ögonen för det japanska skolflicksmodet. Det uppmärksammas i modevärlden, i musikvärlden (bl.a. Gwen Stefanis låt ”Harajuku girls”) och i filmvärlden (ett typexempel där är den vapengalna tjejen i ”Kill Bill vol.1″).

Den här boken tar upp de olika stilarna och förklarar dem så mycket det går. Den tar upp både likheter och skillnader stilarna emellan samt dess influenser.

Boken är mycket intressant. Som läsare får man tillgång till en värld som är större än vad i alla fall jag trodde. Ämnet kan med västerländska ögon ses som smalt vilket det faktiskt inte är. Inte i japan. Boken är välskriven på ett lättillgängligt sätt. Lägg därtill fantastiska bilder att se på och ”Japanese Schoolgirl Inferno” är en liten pärla.

 

 

Höggradigt jävla excentrisk: en biografi över Bo Widerberg av Mårten Blomkvist

Trefaldigt Oscarsnominerade Bo Widerberg har sin givna plats i filmhistorien. Han ligger bakom otaliga svenska filmklassiker, och ska man vara helt ärlig finns det egentligen inte så många. Men Widerbergs produktion är imponerande. Vad sägs om svenska klassiker som ”Kvarteret Korpen”, ”Ådalen 31″, ”Elvira Madigan”, ”Lust och fägring stor” och ”Mannen på taket”? Imponerande!

Nu har Mårten Blomkvist gjort en gedigen biografi över filmpersonligheten. Blomkvist är inte bara en är en frilansande filmrecensent och kulturjournalist, han är även gift med Widerbergs dotter Nina. Så man kan onekligen säga att han har en extra inblick i legendarens liv. För dens skull räds han inte att ta upp obehagligheter. Med hjälp av bland annat intervjuer med över åttio närstående och medarbetare, vänner som fiender, gås varje filminspelning Widerberg gjort igenom grundligt. Betydligt mer grundligt än vad som är vanligt i den här typen av biografi Allt är också mycket intressant.

Biografin har sitt fokus på Widerbergs filmproduktion. Däremot analyseras inte hans författarskap eller teaterproduktioner lika ordentligt. På sätt och vis lite synd men då skulle boken har varit ohanterligt tjock. Boken har också uttalat sitt fokus på Widerberg som filmregissör. Hans stormiga privatliv granskas också, både närgånget, ödmjukt och lagom mycket.

Sammanfattningsvis är biografin en välskriven och intressant bok. Det här är ett måste för den filmintresserade.

Zombies, zombies, zombies!

Många monster, som exempelvis vampyren, har mångåriga rötter från litteraturen. Zombies däremot, har istället slagit igenom via filmen och spelens värld. Det är egentligen först nu på i början av 2000-talet som det uppstått någon zombielitteratur värd namnet. Här kommer det två små tips.

Walking Dead:

Robert Kirkman är en erkänd serieförfattare med många serier bakom sig som ”Marvel Zombies” och ”Invincible” . Men hans största succé är zombiesviten ”The Walking Dead” som är en seriesuccé med hittills 15 album. En TV-serie har gjorts och den andra säsongen har har precis avslutats i USA. Ett brädspel har gjorts och ett TV-spel är på gång. Nu har det svenska förlaget Apart Förlag gett ut den tredje delen. Vilket enligt mig är en stor kulturgärning. Därför är det så skönt att översättningen är så bra gjord av Sara Årestedt. Jag kan konstatera att zombiegurglandet Hmmgg har översatts till Hömmg och Hungh översatts till Höngff. Båda låter faktiskt bättre på svenska.

Men vad är Walking dead? Jo, seriesvitens undertitel är ”a continuing story of survival horror”. Vilket säger mer än vad man kan tro. Kirkman säger själv att han tycker att alla zombiefilmer slutar när det är som mest intressant. Författarens mål är därför att berätta en klassisk zombiehistoria som verkligen går på djupet. Vilket han lyckas med. Alla karaktärerna är flerdimensionella vilket är ovanligt i den här typen av berättelse. Det som gör serien så bra är att människorna känns så trovärdiga. Det är också deras öden som man som läsare intresserar sig av. Zombiesarna är bara ett yttre hot och poängen med serein är att se vad människor tar sig till för att försvara sina nära och kära i pressade lägen. Därför är de bästa delarna i ”Walking Dead” lustigt nog de som inte innehåller zombies.

Zombiegirl:

Johanna Jedenius jobbar till vardags som radiojournalist. En dag tyckte hon att hon såg zombies på gatan utanför studiofönstret i Strömstad. Detta har nu lett till boken Zombiegirl som utspelar sig ett Sverige 2024 där zombiesmittan spritt ut sig. Huvudpersonen i boken är radioprataren Tom som blir indragen i en historia med en mystisk annorlunda zombietjej.

Boken är ganska rak och enkel. Vilket egentligen inte är negativt menat, det är god underhållning. Språkläraren i mig retar sig dock bitvis på språket i boken. Jag gillar inte att det står tischa istället för T-shirt. Men bortsett från detta är det god underhållning för stunden. Vilket är precis vad man ibland behöver. Och vi är ju inte direkt bortskämda med svenska originalberättelser om zombies.

Bokens omslag och illustrationer är för övrigt gjorda av serietecknaren Jimmy Wallin, som är en tredjedel av ovan nämnda Apart Förlag