A critical history and filmography of Toho’s Godzilla series av David Kalat

Godzilla är, som kanske de flesta vet, är ett fiktivt dinosaurieliknande monster. Monstret är också en av de mest kända populärkulturella fenomen som kommer från Japan. Godzilla är dessutom en av de få fiktiva karaktärer som har en stjärna i Hollywood Walk of Fame (grodan Kermit har också en). Givetvis är Godzilla mest känd som ett filmmonster, men varelsen har även upprepade gånger dykt upp mellan pärmarna i flertalet seriealbum.

 Monstret gjorde sin debut på vita duken 1954 i filmen ”Godzilla – monstret från havet” regisserad av Ishiro Honda. Filmserien omfattar för närvarande 28 officiella filmer från filmstudion Toho, den senaste från 2004. Då räknar jag inte med Hollywoods fruktansvärda version från 1998.

I original heter Godzilla faktiskt Gojira. Ordet är en kombination av det japanska ordet gorina, som betyder gorilla, och det japanska ordet kujira som betyder val. Men uttalen låter ganska lika vilket är orsaken till att Gojira i väst oftast stavas Godzilla. För övrigt ser ju monstret inte ut som en kombination av en gorilla och en val utan det påstås att ordet valdes för att det lät coolt.

 Den första filmen var en seriös skräckfilm med en undertext om atombombens fasor. Men seriositeten försvann snabbt i uppföljarna där Godzilla oftast slåss mot andra spektakulära monster som Mothra, Gigan och King Ghidorah. En stor orsak till populariteten är de relativt dåliga effekterna. Det är tii exempel mycket tydligt att Godzilla är en man i en gummidräkt. Men eftersom det spelas med ett sådant gravallvar blir det oerhört underhållande.

Godzillaprylar har ända sedan 1960-talet sålts som smör i solsken. Givetvis har detta legendariska filmmonster hamnat i serieform. Många gånger om. Orsaken är enkel. Många populära filmer, speciellt sådana riktade gentemot en ung publik, hamnade förr i serieform för att det sålde album. Idag är trenden lustigt nog tvärtom, då seriefigurer hamnar på vita duken och inte tvärtom. Men på Godzillas tid ansågs serier, precis som med T-.shirts och leksaker, sälja bra och vara ett bra komplement mellan filmerna.

Efter att Hollywood misslyckats fatalt med sin filmversion av Godzilla försvann det japanska monstret mer eller mindre från seriesidorna i väst.  I Japan är monstret alltjämt aktuellt och ett Japan utan Godzilla-prylar blir antagligen lika tomt på samma sätt som om USA slutade sälja Stålmannen-grejer. Hur som helst så saknar i alla fall jag Godzilla och hoppas att både filmerna och serierna åter letar sig till väst.

Men innan dess läser jag  ”A critical history and filmography of Toho’s Godzilla series” av David Kalat, en bok som går igenom alla de japanska Godzillafilmerna med mycket intressant fakta och kuriosa.

Evidensbaserad medicin i Sherlock Holmes fotspår av Jörgen Nordenström

Sir Arthur Conan Doyle skapade den mystiske detektiven Sherlock Holmes och hans förljeslagare Watson redan 1887 (med romanen ”En studie i rött”). Den gavs från början inte ut i romanform utan som följetong i nystartade tidskriften Strand Magazine. Populariteten blev omedelbar. Folk, som på den tiden trodde på allt i tidningarna, trodde att huvudpersonen fanns på riktigt. Bland annat tyckte man att de metoder Holmes använde sig av kändes moderna och realistiska. Vilket kan bero på att dom faktiskt var det. Arthur Conan Doyle var från början utbildad till läkare och använde mycket av sina kunskaper i sina berättelser med detektiven. Dessutom läste Doyle allt han kom över om kriminalteknik och liknande. Vilket som sagt ger berättelserna en rejäl dos av trovärdighet.

Detta har Jörgen Nordenström utgått ifrån när han skrev ”Evidensbaserad medicin i Sherlock Holmes fotspår” . Det första jag frågade mig när jag såg titeln på denna bok var: vad sjutton är Evidensbaserad medicin för något? Begreppet, som vanligtvis förkortas EBM, innefattar avancerad informationssökning samt kritisk granskning av data. EBM blir en alltmer självklar del i medicinsk utbildning, forskning, och kliniskt arbete. 

Texten är välillustrerad med diagram, tabeller och sådant. Men mest givande är de återkommande illustrationerna och citaten ur otaliga Sherlock Holmes-berättelser. Inte nog med att de är underhållande, de stimulerar lustigt nog tänkandet och får mig, som inte alls är intresserad av medicin, att faktiskt bli intreserad av ämnet. Efter att ha läst den här boken kommer jag att läsa Sherlock Holmes-berättelserna med andra (ännu mer nördiga) ögon.

Breaking the rock: the great escape from Alcatraz av Jolene Babyak

Jolene Babyak är uppvuxen på fängelseön Alcatraz. Men inte som intern. Hennes pappa var fångväktare på ön och bodde i ett radhusområde som fanns för väktarna på ön. Fängelset lades ned 1963 men det lämnade aldrig babyak. Som vuxen har hon skrivit flertalet böcker om fängelseön och dess interner. ”Breaking the rock: the great escape from Alcatraz” är måhända hennes mest kända. Den handlar om en mycket känd händelse på ön, nämligen en omtalad flykt.

Det har gjort flertalet flyktförsök tidigare. Men inget hade varit lyckat (ur rymmarnas synvinkel i alla fall). Men 1962 lyckades ett par stycken med kosntstycket att rymma från ön. Än idag vet ingen om dom överlevde eller omkom i vattnet (på deras hemmagjorda flotte) på väg till fastlandet.

Babyak går i sin bok noggrannt igenom hur det var att vara fånge på Alcatraz. Hon går igenom de fyra rymmarnas bakgrunder (och flera andra fångar som på något sätt var involverade). Likaså berättar hon om fängelsedirektörerna och några av väktarna. Kort sagt går hon mycket noggrannt tillväga för att bygga upp en så trovärdig bild som möjligt.

1979 utkom filmen ”Flykten från Alcatraz” med Clint Eastwood i huvudrollen. Den mycket underhållande filmen bygger på samma händelser som boken. Men likheterna är mycket få. Boken döljer exempelvis inte det faktum att männen som flydde faktiskt var samvetslösa skurkar.

Boken är en av de mest underhållande fängelseskildringar jag läst och engelskan är lättförståelig. En liten pärla helt enkelt.

Främling: en bok om Carola av Andreas Ekström & Johanna Koljonen.

Johanna Koljonen har många strängar på sin lyra. Inte nog med att hon är en På spåret-vinnare, hon är även programledare för bland annat för SVT och P3 Kultur. Vidare har hon skrivit böcker, nu senast den eminenta mangaserien Oblivion High (tillsammans med Nina von Rüdiger).

Andreas Ekström är kulturreporter på Sydsvenskan samt författare till bland annat Google-koden.

Tillsammans är de nu aktuella med boken ”Främling. En bok om Carola”. Författarduon går personligt igenom Carola från tiden före genombrottet fram till idag. Många olika personer får komma till tals och ge sin bild av Carola. Alla utom Carola själv. Det kan tyckas vara lustigt men egentligen är det inte det. Istället förstärker det bara bokens tema som handlar om bilden av Carola. ”Främling. En bok om Carola” är egentligen ingen biografi utan boken påvisar och fördjupar den bild av Carola vi fått via melodifestivalframträdanden, Livets ord och framför allt av kvällspressen.

Bokens största styrka är den historiska bild av populärkultur-Sverige som författarduon ger. Detta är en läsvärd och mycket genomarbetad bok om ett stycke svensk populärkulturhistoria som man absolut inte behöver vara ett Carola-fan för att läsa. Den passar alla som är intresserade av svensk musikkultur. Sammanfattningsvis kan man säga att boken är betydligt mer läsvärd än vad mina fördomar trodde då jag fick den i min hand. Läs den du med!

The big book of pain: torture and punishment through history av Mark P. Donnelly och Daniel Diehl

Författarduon Donnelly och Diehl verkar ha en förkärlek för det historiskt makabra. Deras första samarbete resulterade i den utmärkta boken Eat thy Neighbour som handlar om kannibalsimens historia. Nu tittar istället författarna på tortyr ur ett historiskt perspektiv. Boken går metodiskt igenom olika tortyrmetoder från antiken fram till våra dagar. Fokus är västerländskt men det finns även ett kapitel om tortyr världen över. Många kända namn gås igenom som Henrik VIII, Julius Caesar, Kejsar Nero och Caligula. All informativ text ackompanjeras av mycket bilder. Några av bilderna är på tortyrredskapen i fråga. Författarna har bland annat varit till tortyrmuseet i Prag och dokumenterat rejält. Fast majoriten av bilderna utgörs av gamla tryck där tortyr avbildas. Och även om dessa bilder i princip är i avsaknad av blod och tarmar är de inte för den kräsmagade. Hujedamig vilka horribla tortyrredskap det finns.

Boken avslutas med en gedigen uppslagsdel där de flesta (alla?) redskap gås igenom kortfattat.

Boken är mycket välskriven, på engelska, och är intressant, både på ett historiskt, kulturhistoriskt och mänskligt sätt. Men den som lätt får mardrömmar ska nog läsa något annat. Själv tycker jag det här är hur intressant som helst.

Svart läsning om ett brunt Europa

Mycket av det som står i Magnus Lintons bok De hatade: om radikalhögerns måltavlor är ju inte nytt. Att flera radikala högerpartier just nu firar stora triumfer runtom i Europa hände knappast över en natt. Inte heller en vecka eller ens ett år. Oroväckande rapporter från Frankrike, Ungern, Italien och Nederländerna har strömmat in med jämna mellanrum sedan många år tillbaka. Sakta men säkert har vi lärt oss namnen på partier som Front National, Jobbik, Lega Nord och Frihetspartiet PVV.

Men rapporterna har inte bara kommit utifrån. Även på vår egen bakgård har det mullrat från såväl Sverigedemokrater som deras norska och danska meningsfränder i Fremskrittspartiet och Dansk Folkeparti. Partiledare som Jean-Marie le Pen, Gábor Vona, Umberto Bossi och Geert Wilders, men även nordiska motsvarigheter som Jimmie Åkesson, Siv Jensen och Pia Kjaersgaard, sitter numera på en avsevärd politisk makt. Linton tycks mena att radikalhögern vävt ett slags retoriskt hatnät runt Europa. Den gemensamma nämnaren är en djup kritik av invandringen i stort, där udden särskilt riktas mot islam och muslimer. Men även romer (och feminister) har gåtts hårt åt i spåren av denna aggressiva retorik. Dessa grupper har, med Lintons ord, blivit ”måltavlor” i dagens politiska Europa.

De hatade är en reportagebok där Magnus Linton – dubbelt Augustprisnominerad för sina tidigare böcker Americanos och Cocaina – rest runt i radikalhögerns Europa. Boken är den första i Atlas nya serie Vems Europa?. Lintons granskning riktar in sig på tre länder. Resan både startar och slutar på Utøya, men däremellan görs även besök i Ungern och Nederländerna. I Ungern har Gábor Vonas nationalistiska parti Jobbik vunnit stort stöd för sin antiromska politik. I ett led att bekämpa landets så kallade ”zigenarkriminalitet” genomför partiets paramilitära grupp Magyar Gárda (ungerska gardet) uniformerade marscher genom romtäta områden.

Det ungerska gardet marscherar

Om dessa marscher personifierar den europeiska antiziganismen blir kampen mot islam sällan så tydlig som i Nederländerna: det liberala Europas stolta högborg. Där har man, sedan långt tillbaka, kunnat köpa både horor och hasch helt lagligt under skydd av liberala argument. Men i Geert Wilders Nederländerna river antiislamistiska vindar hårt i den liberala fanan. I Wilders och många andras föreställningsvärld är Eurabien – ett Europa som ”tagits över” av araber och muslimer – inte långt borta. Mot bakgrund av detta kan plötsligt heltäckande slöja, så kallad niqab, bli uppenbart kvinnoförtryckande medan sexhandel ses som liberalt; traditionell islamsk slakt, så kallad halalslakt, betraktas som ociviliserat djurplågeri medan (västerländsk) industrislakt ses som humant. Allvarliga försök görs också att förbjuda den heltäckande slöjan, trots att den bärs av en försvinnande liten del av landets muslimer. Pseudofrågor görs till regeringspolitik och slutsatsen att vem som säger eller gör något är viktigare än vad som sägs eller görs, ligger allt närmre till hands i läsningen av De hatade.

Kärnan i Lintons bok tycks handla om retorik, om att vi måste vårda orden för det vi säger får konsekvenser. Oftast är de harmlösa, men ibland blir konsekvenserna ytterst obehagliga. Som den 22 juli 2011 på den norska ön Utøya då en galning avslutade sitt antiislamistiska korståg genom att kallblodigt skjuta ihjäl 69 personer. Efteråt framstod det som en preventiv åtgärd där han med en kuslig målmedvetenhet tog livet av människor som i hans ögon försvarade det och de han hatade allra mest. Till stöd för massakern fanns ett långt manifest, fyllt med ord som plötsligt ekade påfallande bekant. Hur kunde han? undrade vi. Varifrån fick han sin inspiration? Varifrån kom allt detta hat? Frågorna har inget entydigt svar, men Linton ställer dem på ett väldigt effektivt sätt.

Och kanske, tänker jag efter att ha läst Lintons bok, har vi redan vant oss vid orden; den stora frågan är om vi kan fortsätta att acceptera deras konsekvenser.

Japanese Schoolgirl Inferno av Patrick Macias, Kazumi och Izumi Evers

Undertiteln till ”Japanese Schoolgirl Inferno” lyder ”Tokyo Teen Fashion Subculture Handbook” och det är precis vad boken handlar om. Den populärkulturella världen i väst har sedan början av 2000-talet fått upp ögonen för det japanska skolflicksmodet. Det uppmärksammas i modevärlden, i musikvärlden (bl.a. Gwen Stefanis låt ”Harajuku girls”) och i filmvärlden (ett typexempel där är den vapengalna tjejen i ”Kill Bill vol.1″).

Den här boken tar upp de olika stilarna och förklarar dem så mycket det går. Den tar upp både likheter och skillnader stilarna emellan samt dess influenser.

Boken är mycket intressant. Som läsare får man tillgång till en värld som är större än vad i alla fall jag trodde. Ämnet kan med västerländska ögon ses som smalt vilket det faktiskt inte är. Inte i japan. Boken är välskriven på ett lättillgängligt sätt. Lägg därtill fantastiska bilder att se på och ”Japanese Schoolgirl Inferno” är en liten pärla.

 

 

Höggradigt jävla excentrisk: en biografi över Bo Widerberg av Mårten Blomkvist

Trefaldigt Oscarsnominerade Bo Widerberg har sin givna plats i filmhistorien. Han ligger bakom otaliga svenska filmklassiker, och ska man vara helt ärlig finns det egentligen inte så många. Men Widerbergs produktion är imponerande. Vad sägs om svenska klassiker som ”Kvarteret Korpen”, ”Ådalen 31″, ”Elvira Madigan”, ”Lust och fägring stor” och ”Mannen på taket”? Imponerande!

Nu har Mårten Blomkvist gjort en gedigen biografi över filmpersonligheten. Blomkvist är inte bara en är en frilansande filmrecensent och kulturjournalist, han är även gift med Widerbergs dotter Nina. Så man kan onekligen säga att han har en extra inblick i legendarens liv. För dens skull räds han inte att ta upp obehagligheter. Med hjälp av bland annat intervjuer med över åttio närstående och medarbetare, vänner som fiender, gås varje filminspelning Widerberg gjort igenom grundligt. Betydligt mer grundligt än vad som är vanligt i den här typen av biografi Allt är också mycket intressant.

Biografin har sitt fokus på Widerbergs filmproduktion. Däremot analyseras inte hans författarskap eller teaterproduktioner lika ordentligt. På sätt och vis lite synd men då skulle boken har varit ohanterligt tjock. Boken har också uttalat sitt fokus på Widerberg som filmregissör. Hans stormiga privatliv granskas också, både närgånget, ödmjukt och lagom mycket.

Sammanfattningsvis är biografin en välskriven och intressant bok. Det här är ett måste för den filmintresserade.

Linjär algebra som manga av Shin Takahashi och Iroha Inoue

Jag minns när jag studerade tyska på gymnasiet. I mina tyskaböcker kunde man följa Dieter och Natscha. Det var fotograferade stillbilder och hade en handling som röd tröd för ens tyskalärande. Känner ni igen detta? Det är ett vanligt grepp inom läroböcker för språk. Men i Sverige har det oftast stannat vid just språkstudier. Att läroböcker även kan berätta en historia är vanligt förekommande i andra länder, kanske främst i Japan. Men då är det inga fotograferade stillbilder utan serier. Dessa serier kallas för Kyouiku manga och kan översättas som pedagogiska serier.

Kyouiku manga är mestadels förekommande inom skolans värld men finns även inom andra områden som till exempel om man vill lära sig golfsvingar, teknik, juridik med mera. Denna typ av undervisningsserier är inte så vanliga på svenska. Några finns inom områden som språk och teckning. Detta är den första Kyouiku på svenska som handlar om matematik.

Shin Takahasi är lärare och dataanalytiker. Numera har han dock lagt detta på hyllan och blivit författare på heltid.Fast författare inom samma område. Bland de böcker han skrivit kan nämnas ”The Manga Guide to Statistics”, ”The Manga Guide to Factor Analysis” och ”The Manga Guide to Regression Analysis”.

”Linjär algebra som manga” handlar givetvis om linjär algebra. Men den handlar även om Yurino Reiji som vill träna karate. Yurino och tränaren Ichinose kommer överrens om att han kan träna ifall han också hjälper tränarens lillasyster Ichinose Misa med algebra. Vilket han gör. Sedan får vi läsare följa deras lektioner. Men mangan bjuder även på lite kärlek och karate.

Serien ”The Manga Guide to” är ett samarbete med förlagen No Starch Press och Ohmsha, Ltd of Tokyo. Det sistnämnda förlaget är ett väl ansett japanskt förlag inom faktalitteraturen. Samarbetet mellan förlagen har resulterat en hel del ”The Manga Guide to”. De engelska utgåvorna är ibland lätt omgjorda för att anpassa västerländska läsare och varje upplaga har kollats av expertis i både Japan och England. I serien finns även ”The Manga Guide to Databases”, ”The Manga Guide to Electricity”, ”The Manga Guide to Physics”, ”The Manga Guide to Molecular Biology” och ”The Manga Guide to Calculus”.

I mitt tycke fungerar det väl att ha en lärobok i matematik i serieform. Jag behärskar dock ämnet hyfsat väl men känner ändå att mina kunskaper får sig en nödvändig uppdatering. Mangan är både pedagogisk och underhållande. Därtill vältecknad. Det kan alltså inte bli annat än en rekommendation. Jag hoppas också att fler av Takahashis verk utkommer på svenska.

Finns boken inne?

Lee Falk – berättaren

Lee Falk är mannen bakom de båda legendariska serierna Mandrake och Fantomen. Förra året, 2011, skulle han ha ha fyllt 100 år. Samtidigt fyller serienfiguren Fantomen 75 år. Det firar den ideella Fantomen-klubben The Scandinavian Chapter of the Lee Falk Memorial Bengali Explorers Club genom att göra hyllningsboken Lee Falk – berättaren.

The Scandinavian Chapter of the Lee Falk Memorial Bengali Explorers Club har sedan tidigare gett ut den utmärkta boken Från lila vålnad till blågul hjälte.

Lee Falk – berättaren är en matig bok som innehåller intervjuer med Lee Falk samt diverse texter, såsom noveller och manusutdrag, skrivna av Falk. Vidare innehåller boken minnestexter från familj och vänner (hans barn Valerie, Diane och Conley samt änkan Elizabeth och vänner som Ulf Granberg och Sture Hegerfors) samt några artiklar om Lee Falk och hans serier. Slutligen innehåller boken en mängd foton och bilder varav vissa inte publicerats tidigare. Boken finns i både svensk och engelsk version.

Jag ska väl också i objektivitetens namn säga att jag själv medverkar i boken. Fast på ett mycket litet hörn, jag har översatt en intervju med Falk från engelska till svenska. Så jag är kanske inte helt objektiv. Men nästan.

Det finns dock ett problem när man gör en bok av den här typen. Eftersom många av intervjuerna och texterna ursprungligen gjorts i andra sammanhang blir det en hel del saker som återkommer. Och återkommer. Och återkommer igen. På det sättet blir boken bitvis lite tradig. Fast väljer man att göra en bok på det här sättet blir det oundvikligt och gör därför inte så mycket. Men det gör att boken mås bäst av att inte sträckläsas.

Innehållet är intressant, trots det något repetetiva innehållet, och min bild av Falk ändras en del. Det är ett stort jobb som The Scandinavian Chapter of the Lee Falk Memorial Bengali Explorers Club gjort helt ideellt. Men resultatet blev bra.

Rekommenderas varmt

Antibarbarus av August Strindberg

August Strindberg hamnade ofta i olika typer av kriser. Ofta var åtminstone en del av orsaken kvinnor. I slutet på 1800-talet råkade han dock ut för sin allra värsta kris, bland annat beroende på att han skilde sig ifrån Siri Von Essen och hade även hunnit med utterligare en skilsmässa (med Frida Uhl). Vanligtvis kunde Strindberg skriva (eller måla) sig ur krisen. Den här gången funkade det inte- Istället begrave Strindberg sig i kemin.

Han hade fått för sig att läran om grundämnena var felaktig. Strindberg kallade sig för ”monist” och menade att det i slutändan bara finns ett enda ämne som alla grundämnena är uppbyggda ifrån. Så Strindberg ägnade mycket tid och experiment till att hitta detta originalämne. Han experimenterade samtidigt även med att göra guld.

Strindberg experimenterade hemmavid utan säkerhetsutrustning som dragskåp och sådant. Detta ledde till att han andades in farliga ångor som förvärrade hans psoriasis. Han lyckades även spilla frätande syra på händerna. Dock var det värt det, enligt Strindberg, eftersom han ju faktiskt lyckades göra guld. I alla fall var han själv övertygad om det.

Ett annat resultat från hans forskning är en del underliga kemiska skrifter, som just Antibarbarus. I efterhand har flertalet stora kemister analyserat Strindbergs experiment och alla har kommit fram till samma slutsats: Strindbergs resultat är bara en massa nonsens utan innehåll.

Tjusningen med Antibarbarus är inte kemin utan skriften ger en inblick i en galen mans hjärna.Nu var inte Strindberg galen men han ansågs vara det under en viss period av hans liv som brukar kallas för ”infernokrisen” och det var under denna tid han experimenterade med kemi. Denna bok ger, enligt mig, en tydligare insikt i Strindbergs galenskap än just romanen Inferno (som är läsvärd den med). Så missa inte denna pärla. Den funkar även utmärkt som bredvidläsning till just ”Inferno.”

Finns boken inne?

Från pärm till skärm av Nils Ahnland

Inom Gävles bibliotek finns det inte mindre än två författare som skriver om bibliotek och populärkultur. En av dessa är musikbibliotekarien Nils Ahnland. Tidigare har han skrivit den utmärkta ”Blek, odöd och lycklig: vampyren i bok och film”. Nu är han åter aktuell, denna gång med ”Från pärm till skärm: om böcker som blivit film”.

Titeln säger egentligen det mesta om vad boken handlar om.  Nils Ahnland diskuterar innehållet i såväl bok som film och belyser allt ifrån skillnader, likheter, förvanskningar och tolkningar medierna emellan.

Han går igenom mer eller mindre alla genrer och har olika exempel från varje genre. När han är så bred saknar man kanske vissa böcker/filmer (tänker bland annat på ”Jurrasic Park” och ”Forrest Gump”).  Men i och med att ämnet är så brett, det finns trots allt MÅNGA filmatiserade böcker, är urvalet ändock genomtänkt och begripligt. Hur som helst är boken underhållande, och det är ju viktigast av allt.

En klottrande Strindberg

I år är det 100 år sedan August Strindberg dog. Författaren har fått ett alldeles eget år döpt efter sig, Strindbergåret 2012. Så givetvis uppmärksammas herr August överallt här i landet. Här i Sverige är han kanske mest känd för sina pjäser och romaner såsom ”Fröken Julie”, ”Röda Rummet” och ”Hemsöborna”.  Men han hade så många fler strängar på sin lyra, bland annat var han en stor konstnär och en (inte lika stor) kemist.

Det jag tänkte lyfta fram här är något mindre känt. Nämligen Strindbergs storhet som klottrare.

”Författare klottrar” heter en liten pärla. Den innehåller illustrationer, marginalanteckningar, brevskisser och klotter av olika stora författare. Som exempel på författarklotter finns ”verk” av Franz Kafka, Fredrika Bremer, Emily Bronté och Marcel Proust. Och givetvis August Strindberg.

Strindberg illustrerade gärna sina brev med skisser och karikatyrer, ofta rätt ironiska självporträtt. Ett exempel i boken är där Strindberg tecknat sig själv som en hund som pissar på sina fiender (Från ett brev till Carl Larsson). Min personliga favorit är dock Strindbergs skisser där han planerar ett attentat mot den svenske kungen. Han var nämligen extra förbannad på den svenska staten i och med att han suttit i rättegång anklagad för hädelse via boken ”Giftas”. Strindberg friades men hans hat var kvar. Därför finns här en skiss hur han ska döda kungen med en bomb under trossbottnen på slottet. Annat som är påfallande i skissen är att han ritat sig själv och döpt om sig till satan.

Strindbergs ”klotter” är inte det enda som är intressant i denna bok, men kanske det allra roligaste. Missa inte denna lilla pärla!

Finns boken inne?

Karriärhandbok för kvinnor – 200 smarta (och ibland fula) knep.

 Jag granskar länge bilden av författarna på insidan av bokpärmen, civilekonomen Solveig Norberg och systemvetaren Hanna Lumikero. De är två paranta och très chic damer i trettioårsåldern. På bilden är den ena damen arrangerad med armarna nonchalant i kors. Ska hon månne signalera pondus? Eller en cool attityd? Dam nummer två sitter med yttersta hakspetsen lätt stödd mot handen och vindmaskinen som uppenbarligen används gör att hennes mörka lockar effektfullt böljar och svallar och ger bilden en känsla av fart och fläkt. Oj, vad arrangerat, tänker jag. Men rätt snyggt.

 Nåväl, det är ju inte bilden på insidan av bokpärmen som är det väsentliga, utan innehållet i den Karriärhandbok för kvinnor som dessa två damer gett ut. Låt mig citera ur inledningen:

 ”Att den som har bästa betygen, skriver den bästa rapporten eller alltid levererar i tid också blir mest framgångsrik på jobbet stämmer inte. Arbetslivet är nämligen ingen höjdhoppstävling där den som hoppar högst vinner. Tillvaron på jobbet bär snarare tydliga drag av ett spel. […] Lär du dig reglerna kan du spela[…]. En stor bonus är att du i pensionsåldern slipper blicka tillbaka på din karriär med bitterhet och undra varför det gick så segt – du var ju så duktig? Glöm duktig. Du ska bli skicklig. På att spela spelet.

Att det är insidan som räknas har du hört förut. Hate to break it to you kära väninna, men det är inte helt och hållet sant. Din kompetenta kärna, ditt inre driv, din skarpa hjärna, ditt strategiska kunnande och din snabba analysförmåga är inbäddade i ett skyddande hölje, nämligen ditt yttre.”

 Kära vänner, jag har uppenbarligen inte fattat nåt. Bittert känns det, kan jag säga. Hade jag haft den här boken när jag började min yrkeskarriär hade jag kanske varit president i Sverige? Eller i alla fall kanske varit VD för Sveriges alla folkbibliotek (om det hade varit möjligt….)

  Men efter att ha läst denna regelrätta Karriärhandbok med 200 smarta (och ibland fula) knep om hur jag ska göra ditten och hur jag inte ska göra datten och hur jag ska se ut och hur jag inte ska se ut och så vidare och så vidare har jag lärt mig en sak: Att alltid gå med ett papper i handen för att det andas effektivitet, att jag inte ska ha dåligt samvete och inte ta skit. Att alltid le i telefonen eftersom det ”hörs” (jodå, som gammal säljare visste jag redan det), förskjuta deadlines då det signalerar att jag kan prioritera. Jag ska däremot inte lära mig hur man tömmer kaffesumpen, det ska nån annan göra. När det gäller att ”jobba snyggare” så ska jag skaffa en dyr och fantastisk mobiltelefon med helt onödiga men avancerade funktioner. Jag ska inte isolera mig på kontoret, jag ska alltid ha dörren öppen eftersom det ser suspekt ut. Jag få också veta hur min garderob ska se ut och att jag alltid ska ha snygga underkläder. Framförallt ska jag alltid klä mig bättre än mina kollegor, Varje dag. För att få högre lön ska jag bära klackar.  Och så vidare…

Nu vet jag. Här kommer mitt nya karriärjag på höga klackar! Läs den du också!

 

 

The Secret – Hemligheten av Rhonda Byrne

Den här boken bygger egentligen på filmen med samma namn, men bägge har samma innebörd . The Secret – Hemligheten är en bok som handlar om hur man kan uppnå det man vill i livet, oavsett om det handlar om materiella ting, känslor eller vad det nu kan vara som man vill ha. Rhonda Byrnes avslöjar en hemlighet, något som hon säger många före henne egentligen redan kommit på, bl a Einstein, Napoleon och Henry Ford. Boken är späckad med kända och tänkvärda citat från kända personer. T ex”You create your own universe as you go along” (Winston Churchill). Men vad är då hemligheten? Jo, det är att det är dina egna tankar som skapar ditt liv, precis som Churchill sa i citatet ovan. Genom att verkligen tro och känna att du kan få det du vill, så kommer du också att få det. Det handlar om ”lagen av attraktion”, det du tänker drar du åt dig som en magnet.

Hur pass vetenskapligt baserad denna bok är vill jag låta vara osagt. Jag skulle förstås själv gärna tro på de fantastiska möjligheter som finns enligt Rhonda Byrne, men att världssvälten skulle lösas genom att de svältande börjar tro på mätta magar har jag lite svårt att ta till mig, hur gärna jag än skulle vilja. Däremot väljer jag att tro på att det fungerar i mindre skala, som t ex att om jag möter mina medmänniskor med en positiv attityd också gör att andra människor möter mig med en positiv attityd tillbaka.

Jag tycker att boken är läsvärd med många bra tips och råd, men läs den med ett kritiskt öga. Säg inte upp dig från jobbet för att du bestämt att du ska vinna på lotto, även om det skulle vara realistiskt enligt Rhonda Byrnes hemlighet.

Finns boken att låna?