Klassiker i serieform. Kan det vara nåt?
Mannen som påstås ha kommit på idén att föra över litteratur i serieform var Albert Kaner, som immigrerat från Ryssland till USA i början av 1900-talet. Väl på plats i ”det förlovade landet” konstaterade han snabbt att serietidningar sålde som smör i solsken. Och visst han var sugen att hoppa på trenden och tjäna en slant. Det var bara ett problem. Kaner var inte alls förtjust i denna form av litteratur. Det var snarare tvärtom, han var till exempel bedrövad över att hans barn ägnade sig åt serier istället för ”riktig” litteratur.
Till sist kom Kaner äntligen på ett sätt att tjäna en slant samtidigt som han fick sina barn att läsa sådant han själv ansåg vara viktigt. Det var ju bara att kombinera serier med den goda litteraturen! 1941 släpptes den första tidningen under titeln ”Classic Comics”. Den allra första romanen som stöptes om till serietidning var ”De tre musketörerna” av Alexandre Dumas d.ä. Tidningen bytte 1947 namn till “Classics Illustrated” för att ytterligare distansera sig ifrån de “vanliga” serierna. Varje tidning innehöll följande epilog:
”Now that you have read the Classic illustrated edition, don’t miss the added enjoyment of reading the original, obtainable at your school or public library”.
Alltså en uppmaning till att läsa originalet. Bokserien ”Classics Illustrated” översattes till svenska som ”Illustrerade klassiker” och utkom mellan 1956 och 1976. I USA gick det bra för serietidningen och en bi-produkt, ”Classics Illustrated Junior” grundades också. Den stöpte om gamla sagor till serieformatet. I början av 1970-talet lades dock produktionen ned för båda tidningarna.
Men fortfarande utkommer det litterära klassiker i serieform. Det är dock vanligare att det görs i tjockare albumform istället för de betydligt tunnare serietidningarna. Nu är det dags igen. Exempelvis ger förlaget Argasso ut litterära klassiker i serieform under titeln ”Klassiska seriealbum”. Hittills har förlaget gett ut ”Frankenstein”, ”Macbeth” och ”Jane Eyre”. Jag, som både är en seriefantast och en ”Frankenstein”-fantast blev omedelbart nyfiken på den serieversionen.
Mary Shelley skrev den legendariska romanen ”Frankenstein” redan 1817. Den är också känd under namnet ”Den moderne Prometheus”. Många missförstånd finns förresten angående ”Frankenstein”. Dels är det professorn som heter Victor Frankenstein, inte monstret som så många tror. Skapelsen har inget namn alls i romanen. Inte heller finns det någon puckelryggig Igor som plundrar gravar och Frankenstein använder sig inte av ett åskväder för att få liv i varelsen. Detta kommer istället ur Hollywoodfilmen där Boris Karloff spelar monstret. Karloffs rollprestation har också fått oss att tro att monstret mestadels bara grymtar. I romanen är han mycket vältalig (och otäck på ett helt annat sätt).
Jason Cobley är lärare i engelsk litteratur och serieförfattare. Han är kanske mest känd för sina skapelser ”Captain Winston Bulldog” och ”Samurai Commander Keiko Panda”. Irländske Declan Shalvey är en serietecknare mest känd för att ha tecknat ”Thunderbolts” för serieförlaget Marvel. Tillsammans har dom adapterat ”Frankenstein” till serieform. De är mycket trogna originalet men har ökat lite på tempot samt moderniserat dialogerna. Teckningarna är i klassisk superhjältestil och är välgjorda. De passar berättelsen väl.
Jag brukar ha problem med adaptioner från ett medium till ett annat. Ofta ser jag ingen anledning till att göra serier av redan befintlig litteratur. Jag ser hellre att man skapar nytt. Den befintliga romanen är ju oftast bra nog att läsas ändå. ”Frankenstein” av Shelley har jag läst. Jag fann romanen vara förvånandsvärt seg och lite tråkig. Intressant givetvis i och med att monstret hör till de stora skräckikonerna. Men seg och tråkig var den. Det är dock inte serietidningsversionen. Till min stora förvåning finner jag att serieversionen av ”Frankenstein” är riktigt bra. Rent utan mer underhållande än originalet. Där ser man. Det måste vara första gången jag tycker att en serieadaption klår ursprunget.










Tokig skotte får för sig att leva vildmarksliv i Alaska utan minsta erfarenhet av vare sig vildmark, vilda djur eller iskalla vintrar men överlever av ren envishet, tur och en gnutta skicklighet. Ja så skulle man kunna sammanfatta boken Vildmarken kallar, men det är naturligtvis mycket mer än så. Det är istället en längtan om att ta en paus från ett inrutat vardagsliv och ett trist jobb, drömmen om frihet, att utmana sig själv och att leva av vad naturen ger.
Denna prisbelönta roman utspelar sig vintern 1867 i en isolerad bosättning i Canadas vildmarker. En man hittas brutalt mördad i sin säng och misstankarna riktas mot en 17-årig grannpojke, Francis, som försvann i samband med mordet. Mordet upptäcks av Mrs Ross, närmaste granne och mor till den försvunne pojken. Fotspår leder från den dödes stuga ut i vildmarken, spår som man tror härrör från mördaren och två män skickas iväg för att ta upp jakten. Även om Francis är lite av en enstöring och svår att komma in på livet är hans mor övertygad om att han inte har begått mordet så när en pälsjägare, vän till den avlidne, också ger sig iväg för att leta efter mördaren, får hon chansen att följa med. Det blir en strapatsrik färd i svår terräng, snö och bitande kyla. Lojaliteten sätts på prov, rädsla och starka känslor kommer upp till ytan och ett försvinnande flera år tidigare får sin förklaring.
Lördagen 10 januari 2009 blir den evigt unge Tintin 80 år. Trots sin höga ålder, och trots att att det sista albumet utgavs 1979 (förutom den ofärdiga Tintin och alfabetskonsten som utgavs 1989) är Tintin högaktuell. Steven Spielberg och Peter Jackson håller på och färdigställen en planerad triologi spelfilmer om den belgiske hjälten.




Senaste kommentarer