Klassiker i serieform. Kan det vara nåt?
Mannen som påstås ha kommit på idén att föra över litteratur i serieform var Albert Kaner, som immigrerat från Ryssland till USA i början av 1900-talet. Väl på plats i ”det förlovade landet” konstaterade han snabbt att serietidningar sålde som smör i solsken. Och visst han var sugen att hoppa på trenden och tjäna en slant. Det var bara ett problem. Kaner var inte alls förtjust i denna form av litteratur. Det var snarare tvärtom, han var till exempel bedrövad över att hans barn ägnade sig åt serier istället för ”riktig” litteratur.
Till sist kom Kaner äntligen på ett sätt att tjäna en slant samtidigt som han fick sina barn att läsa sådant han själv ansåg vara viktigt. Det var ju bara att kombinera serier med den goda litteraturen! 1941 släpptes den första tidningen under titeln ”Classic Comics”. Den allra första romanen som stöptes om till serietidning var ”De tre musketörerna” av Alexandre Dumas d.ä. Tidningen bytte 1947 namn till “Classics Illustrated” för att ytterligare distansera sig ifrån de “vanliga” serierna. Varje tidning innehöll följande epilog:
”Now that you have read the Classic illustrated edition, don’t miss the added enjoyment of reading the original, obtainable at your school or public library”.
Alltså en uppmaning till att läsa originalet. Bokserien ”Classics Illustrated” översattes till svenska som ”Illustrerade klassiker” och utkom mellan 1956 och 1976. I USA gick det bra för serietidningen och en bi-produkt, ”Classics Illustrated Junior” grundades också. Den stöpte om gamla sagor till serieformatet. I början av 1970-talet lades dock produktionen ned för båda tidningarna.
Men fortfarande utkommer det litterära klassiker i serieform. Det är dock vanligare att det görs i tjockare albumform istället för de betydligt tunnare serietidningarna. Nu är det dags igen. Exempelvis ger förlaget Argasso ut litterära klassiker i serieform under titeln ”Klassiska seriealbum”. Hittills har förlaget gett ut ”Frankenstein”, ”Macbeth” och ”Jane Eyre”. Jag, som både är en seriefantast och en ”Frankenstein”-fantast blev omedelbart nyfiken på den serieversionen.
Mary Shelley skrev den legendariska romanen ”Frankenstein” redan 1817. Den är också känd under namnet ”Den moderne Prometheus”. Många missförstånd finns förresten angående ”Frankenstein”. Dels är det professorn som heter Victor Frankenstein, inte monstret som så många tror. Skapelsen har inget namn alls i romanen. Inte heller finns det någon puckelryggig Igor som plundrar gravar och Frankenstein använder sig inte av ett åskväder för att få liv i varelsen. Detta kommer istället ur Hollywoodfilmen där Boris Karloff spelar monstret. Karloffs rollprestation har också fått oss att tro att monstret mestadels bara grymtar. I romanen är han mycket vältalig (och otäck på ett helt annat sätt).
Jason Cobley är lärare i engelsk litteratur och serieförfattare. Han är kanske mest känd för sina skapelser ”Captain Winston Bulldog” och ”Samurai Commander Keiko Panda”. Irländske Declan Shalvey är en serietecknare mest känd för att ha tecknat ”Thunderbolts” för serieförlaget Marvel. Tillsammans har dom adapterat ”Frankenstein” till serieform. De är mycket trogna originalet men har ökat lite på tempot samt moderniserat dialogerna. Teckningarna är i klassisk superhjältestil och är välgjorda. De passar berättelsen väl.
Jag brukar ha problem med adaptioner från ett medium till ett annat. Ofta ser jag ingen anledning till att göra serier av redan befintlig litteratur. Jag ser hellre att man skapar nytt. Den befintliga romanen är ju oftast bra nog att läsas ändå. ”Frankenstein” av Shelley har jag läst. Jag fann romanen vara förvånandsvärt seg och lite tråkig. Intressant givetvis i och med att monstret hör till de stora skräckikonerna. Men seg och tråkig var den. Det är dock inte serietidningsversionen. Till min stora förvåning finner jag att serieversionen av ”Frankenstein” är riktigt bra. Rent utan mer underhållande än originalet. Där ser man. Det måste vara första gången jag tycker att en serieadaption klår ursprunget.
Senaste kommentarer