SJ Watsons roman Innan jag somnar är en av årets mest hajpade. Den har fått fantastiska recensioner och den har sålts till 42 länder. Man pratar också om en filmatisering. Inte illa, eller hur? Nå håller den måttet då? Oj oj oj, det här är en riktig bladvändare! utbrister jag då. Jag, den belästa bibliotekarien, hålls på halster från första sidan tills romanen drar sina sista suckande andetag och just där märker jag att jag faktiskt hållit andan under 346 sidor! Hur nu det är möjligt.
Så här börjar det: ”Sovrummet känns obekant. Främmande. Jag vet inte var jag befinner mig, eller hur jag hamnade här. Jag vet inte hur jag ska ta mig hem.” Christine vaknar upp i ett hus hon inte känner igen och märker dessutom att hon inte är ensam i sängen. En man ligger bredvid henne, en man hon inte känner igen. När hon tar sig till badrummet och ser sig i spegeln upptäcker hon till sin fasa att hon själv är minst 20 år äldre än vad hon borde vara. ”Det här är inte möjligt. Jag börjar skaka och tar tag i kanten på handfatet.[...] Det är då jag ser dem. Fotografier. Fästa på väggen framför mig, på själva spegeln. Bilder blandade med skrivna post it-lappar. Jag väljer en på måfå. Christine, står det, och en pil pekar på ett foto av mig – detta nya jag, detta gamla jag.” Det är så det börjar, den här briljanta men så fasansfulla och smärtsamma berättelsen om Christine.
Christine förlorar minnet varje kväll när hon går och lägger sig. Varje morgon hon vaknar upp är det utan att minnas gårdagen eller något som hänt innan dess.
Christine minns inte vad hon heter, vem hon är eller människorna omkring sig. Hon minns inte vem mannen är som hon vaknar upp bredvid varje morgon. Främlingen säger att han är hennes make. Talar han sanning? Och kan hon lita på honom? Det är något som känns så väldigt fel.
Christine får ett telefonsamtal från en doktor Nash som intresserat sig för hennes fall. De har tydligen arbetat ihop ett tag, något som hon av någon anledning hemlighållit för sin make.
Doktor Nash ger henne en dagbok att skriva i och han ringer henne varje dag för att påminna henne om att läsa den. En dagbok som kanske kan hjälpa henne att finna svar på vem hon är och vilken den verkliga sanningen är.
Genom dagboken får både Christine och läsaren veta vad som hände dagen innan, och det är den som för handlingen framåt. Tack vare dagboken dyker det upp en hel del förklaringar, den skapar lika många frågetecken. Christine minns ju inget alls av vad som hänt dagen innan utan får helt förlita sig på sin dagbok och att det hon har skrivit är sant. Christine lägger pussel med sina fragmentariska minnen och sakta, bit för bit bildas ett slags mönster av det som var och är hennes liv…
Trevlig läsning!
<– Författardebutanten SJ Watson
Senaste kommentarer