Ingrid Betancourt föddes i Bogota, växte upp i Frankrike men återvände till Colombia i vuxen ålder. Hon valdes till ledare för det gröna partiet. Under valrörelsen 2002 kidnappades hon av FARC-gerillan. Genomslaget i medier världen över blev stort.
Livet som fånge innebar att ständigt vara under bevakning och ofta tvingas till snabba förflyttningar. En ljuspunkt var när hon hörde sin mamma tala till henne i radio tidigt varje morgon. Det var den enda kontakten med yttervärlden. I början talade hon med de andra fångarna men efter flera flyktförsök tvingades hon vara tyst. Bestraffningarna blev allt hårdare, hon förnedrades och fick näringsfattig kost. Hon bröts ner fysiskt. Kroppen blev allt svagare och beredde sig slutligen på att dö. De kedjor hon tvingats bära, med hänglås runt halsen, behövdes inte längre. ”… när jag tvingades in i den mest kränkande situation man kan tänka sig behöll jag i alla fall den dyrbaraste av alla friheter som ingen någonsin skulle kunna ta ifrån mig: den att bestämma vem jag ville vara.”
Det här är en av de mest gripande, spännande och detaljrika skildringar av mänskligt lidande jag läst. Det är med största respekt för Inger Betancourts mod och okuvliga vilja att leva och bli fri jag lägger ifrån mig den 615 sidor långa boken.
Senaste kommentarer