Bokvård

Det har varit lite tyst här på bloggen den senaste tiden. Det har blivit en ofrivilligt lång paus och man kan fråga sig varför. Kan det vara  brist på inspiration, att vi har inte läst några böcker, tidsbrist, stor arbetsbelastning….? Det är nog en kombination av alltihop, fast att vi inte skulle ha läst några böcker är dock osannolikt   En bidragande orsak kan vara att vi sedan en månad ändrar om och  flyttar i princip varenda bok på Stadsbiblioteket. Biblioteket är stängt och vi packar böcker, rensar, flyttar hyllor, kör pallyftare…. Bloggskrivandet har kommit lite i skymundan.

Ett och annat fynd gör vi,  som detta lilla blad om hur man öppnar och förvarar böcker.

Den 26 april öppnar vi igen och då har Musikbiblioteket flyttat in och barnavdelningen har fått större lokaler.
Välkommen!

50 nyanser

Ingen kan väl ha undgått årets mest diskuterade/lästa/köpta/lånade/avskydda/älskade trilogi 50 nyanser av honom/mörker och så den sista 50 nyanser av frihet av E L James. I skrivande stund har den här bibliotekarien med mycket, mycket nöje penetrerat nummmer ett samt nummer två i nämnda trilogi. (Johodå, jag har de facto köpt dessa titlar eftersom reservationskön var alldeles för lång för en otålig läsare som undertecknad). 

Kort beskrivning för den som inte vet vad jag pratar om: Oskulden Anastasia Steele träffar den stormrike affärsmannen Christian Grey. De inleder ett slags förhållande. Det visar sig att Mr Greys syn på blommor och bin skiljer sig en del från hur Anastasia trott sig att det ska vara. Hon dras in i sexuella eskapader och lär sig under resans gång känna sig själv såväl sinnligt som själsligt.

 Böckerna har nästan uteslutande fått epiteten erotiska och i viss mån sadomasochistiska men det är långt för magra och onyanserade beskrivningar av det som jag menar är en av det här årets bästa kärleksromaner men  också utvecklingsromaner. Visst, vällustiga erotiska lekar förekommer ymnigt i texten men såna lekar ingår allt som oftast i ett kärleksförhållande liksom de är pikanta ingredienser i kärleksromaner. Det är inte särskilt überavancerade sexlekar Anastasia Steele och Christian Grey leker heller, men det är naturligtvis en uppfattning som var och en står sig fria att bilda sig själv.

 Nåväl, den rike, snygge, smarte, demoniske och traumatiserade Christian Grey är en stereotypisk fiktiv karaktär som vi träffat flera gånger i litteraturen. Och ja, den sexuellt och känslomässigt oerfarna Anastasia Steele är en stereotypisk fiktiv karaktär som vi träffat på i litteraturen flera gånger. Eller? Faktum är att Anastasia Steele är en härligt modig karaktär som vågar ta för sig och ge av sig själv, hon är en karaktär som är lätt att tycka om just för att hon törs bejaka sin känslomässiga och sinnliga utveckling förutsättningslöst. Anastasia Steele är inget naivt offer. Punkt. Hon kläs också i den stereotypiskt kvinnliga rollen, ni vet hon som med sin lojala kärlek blir en befriare av den från barndomen psykiskt påfrestade Christian Grey. Anastasia Steele blir det här årets kärleksromanens Messiasgestalt. 

 Varför är böckerna så läsvärda? Varför är det ett stort nöje att läsa dem? Snabbt drivet tempo är en anledning. ”Vad kommer att hända sen?” Var den ständigt återkommande frågan jag ställde mig varje gång jag vände högerbladet och jag bara fortsatte bläddra på. Jag ville veta hur det går för Christian Grey och Anastasia Steele. Drygt 500 sidor går alltså fort att läsa. Första boken lästes ut på en dag. Den enkla storyn är en annan anledning. Pojke möter flicka, de blir kära, de får problem, problemen löser sig. Alla som varit kära känner också igen sig. Igenkänningsfaktorn är på många sätt ett oöverträffat litterärt grepp. Det känns liksom tryggt. Och sexet såklart. Det är kittlande och angenämt. Alltid kan man lära sig nåt. Och det är ju därför litteratur är så bra – man lär sig något. Det här är med andra ord en enkel och mycket trevlig läsupplevelse. Det enda jag inte gillar är att det inte var jag själv som skrev böckerna.

 Trevlig läsning!

Mormor gråter och granen är sned

Nu är biblioteken pyntade och julsagorna har plockats fram. Men julen kan vara så mycket – vit, fin och fridfull à la Bullerbyn eller fylld med krav och konflikter. Här bjuder vi på några tips på skrattframkallande julläsning, där jularna är av det mer jobbiga slaget:

En stor julfavorit är den underfundiga novellen Granen av Tove Jansson som finns med i samlingen Det osynliga barnet  (1962). Det är bråttom, bråttom i Mumindalen – julen kommer och granen ska kläs. Men vad är julen för något, undrar den yrvakna Muminfamiljen? Den verkar vara en riktigt jobbig och otäck typ… Granen finns att låna som både bok och ljudbok – men den finns också att lyssna på om man följer den här länken. Det är författaren själv som läser.

Mormor gråter och granen är sned - det är två av ingredienserna i Jonas Gardells julpjäs/monolog Mormor gråter. På ett effektfullt sätt fångar författaren in den svenska julaftonseftermiddagen, i väntan på Kalle Anka och julskinkan. Texten finns att läsa i Mormor gråter och andra texter (1993), men missa inte heller Gardells uppläsning som finns att se på YouTube, sök på ”Jonas Gardell mormor gråter”.Men måste man verkligen fira jul? Varje år? Luther och Nora Krank bestämmer sig för att inte göra det, nu när dottern är utflugen ska de istället unna sig en resa, långt bort från julstöket. Men att inte fira jul visar sig vara lättare sagt än gjort – och snart befinner sig paret Krank i en julhysteri värre än någonsin. Om denna annorlunda jul berättar John Grisham i den korta och underhållande romanen Julfritt.

Se här vad som finns att låna på HelGebiblioteken!

Backman briljerar

I somras gjorde mästerbloggaren Fredrik Backman slag i saken och släppte två böcker samtidigt. En man som heter Ove har nog de flesta koll på vid det här laget. Jag valde emellertid att, åtminstone tillfälligt, dissa den boken och istället läsa hans andra alster: Saker min son behöver veta om världen. Precis som titeln antyder är det här en slags handbok, skriven av pappa Backman till hans son. Backman öser med friska tag ur sin erfarenhetsbank och kommer med en rad mer eller mindre nyttiga tips om hur hans son ska klara av sitt framtida liv. Det kan handla om vikten av att grunda med en ölkryddad chorizo-bacon-majonäs-och-bea-macka (eller möjligen två beroende på tillfälle) innan man går bort på bjudning, vad som är viktigt att veta om IKEA eller om fotboll.

Som ni kanske märker står humorn ofta i förgrunden i Backmans bok och en mindre skrattfest utlovas. Men bra humor behöver som bekant spädas ut med en nypa allvar för att det, så att säga, inte ska sluta som ett stort skämt. Det gör Backman och i takt med detta når hans bok stundtals riktigt höga höjder. Extra allvarlig blir Backman när han talar om kärleken till sin familj. Saker min son behöver veta om världen är till stora delar en kärleksförklaring. Men oavsett vad man väljer att kalla denna roman står en sak klart: det är riktigt trevlig läsning!

TAN – en verklighetsbaserad roman om mannen som bara kunde säga – TAN. Paris 1840.

Monsieur Leborgne anländer till Hospice de Bicêtre utanför Paris. Han är 30 år gammal. Han kan räkna och förstår vad folk säger men trots att hans syster Beatrice försökt lära honom franska språket får han bara fram ett enda ord – Tan. Det blir hans namn. Stumheten har isolerat honom, gjort honom sårbar. Han har mest legat till sängs och haft svårt att äta sista tiden. Anfallen har varit mycket svåra och vissa dagar har han inte klarat av det praktiska arbetet i lägenheten. Beatrice har en egen rörelse och kan inte hjälpa och försörja honom längre.

Droskan för dem allt närmare doktor Gilbert och den undersökning som väntar före inläggningen. Men på sjukhuset kan ingen förklara hans sjukdom. Han hamnar på avdelningen för konvalescenter. En övervakare följer honom till en stor sal med 20-30 sängar. Den ska bli hans hem ett tag framöver. Han har en enda önskan, ett enda hopp, att kunna tala.

Romanen gavs ut 2012 och baseras på den verklige man, som var den omtalade neurologen och antropologen Paul Brocas första kända patient. På Musée de l´Homme i Paris bevaras hans förtvinade hjärna, som röntgats och studerats många gånger. Den vetskapen gör läsningen mer spännande. Texten är skriven med känsla och är mycket lättläst. Hos mig lämnar den kvar en ömhet för den här mannen, hans kamp med språket och omgivningen som ständigt misstolkar det han försöker förmedla. Tans situation på sjukhuset kan liknas vid en fängelsevistelse. Han får besök av Beatrice men inte av sina andra anhöriga.

Margareta Lindholm, doktor i sociologi och forskare debuterade som skönlitterär författare 1997 med romanen Assar. Hon har sedan publicerat 7 romaner och 4 facklitterära böcker. För åtta år sedan, 42 år gammal, drabbades hon av en stroke som nästan tog hennes liv. Romanen om Tan är inte självbiografisk men erfarenheterna av total afasi delar hon med monsieur Leborgne. Hon förstod vad folk sa omkring henne men kunde inte tala eller läsa. Hon blev en författare utan ord.

A critical history and filmography of Toho’s Godzilla series av David Kalat

Godzilla är, som kanske de flesta vet, är ett fiktivt dinosaurieliknande monster. Monstret är också en av de mest kända populärkulturella fenomen som kommer från Japan. Godzilla är dessutom en av de få fiktiva karaktärer som har en stjärna i Hollywood Walk of Fame (grodan Kermit har också en). Givetvis är Godzilla mest känd som ett filmmonster, men varelsen har även upprepade gånger dykt upp mellan pärmarna i flertalet seriealbum.

 Monstret gjorde sin debut på vita duken 1954 i filmen ”Godzilla – monstret från havet” regisserad av Ishiro Honda. Filmserien omfattar för närvarande 28 officiella filmer från filmstudion Toho, den senaste från 2004. Då räknar jag inte med Hollywoods fruktansvärda version från 1998.

I original heter Godzilla faktiskt Gojira. Ordet är en kombination av det japanska ordet gorina, som betyder gorilla, och det japanska ordet kujira som betyder val. Men uttalen låter ganska lika vilket är orsaken till att Gojira i väst oftast stavas Godzilla. För övrigt ser ju monstret inte ut som en kombination av en gorilla och en val utan det påstås att ordet valdes för att det lät coolt.

 Den första filmen var en seriös skräckfilm med en undertext om atombombens fasor. Men seriositeten försvann snabbt i uppföljarna där Godzilla oftast slåss mot andra spektakulära monster som Mothra, Gigan och King Ghidorah. En stor orsak till populariteten är de relativt dåliga effekterna. Det är tii exempel mycket tydligt att Godzilla är en man i en gummidräkt. Men eftersom det spelas med ett sådant gravallvar blir det oerhört underhållande.

Godzillaprylar har ända sedan 1960-talet sålts som smör i solsken. Givetvis har detta legendariska filmmonster hamnat i serieform. Många gånger om. Orsaken är enkel. Många populära filmer, speciellt sådana riktade gentemot en ung publik, hamnade förr i serieform för att det sålde album. Idag är trenden lustigt nog tvärtom, då seriefigurer hamnar på vita duken och inte tvärtom. Men på Godzillas tid ansågs serier, precis som med T-.shirts och leksaker, sälja bra och vara ett bra komplement mellan filmerna.

Efter att Hollywood misslyckats fatalt med sin filmversion av Godzilla försvann det japanska monstret mer eller mindre från seriesidorna i väst.  I Japan är monstret alltjämt aktuellt och ett Japan utan Godzilla-prylar blir antagligen lika tomt på samma sätt som om USA slutade sälja Stålmannen-grejer. Hur som helst så saknar i alla fall jag Godzilla och hoppas att både filmerna och serierna åter letar sig till väst.

Men innan dess läser jag  ”A critical history and filmography of Toho’s Godzilla series” av David Kalat, en bok som går igenom alla de japanska Godzillafilmerna med mycket intressant fakta och kuriosa.

Inte bara Knausgård – tips på andra norska författare

Karl Ove Knausgård har, med all rätt, fått mycket uppmärksamhet för det sexdelade verket Min kamp. Men grannlandet Norge har också många andra riktigt bra författare, där flera skriver med stor berättarglädje. En hel del men inte allt översätts till svenska, vilket är skönt om man inte vill testa att läsa på norska. Här är några av mina egna favoriter.

Lars Saabye Christensen berättar i Saabyes cirkus om författaren som faller från scenen under ett anförande på bokmässan i Paris och plötsligt ser sig själv som 13-åring stå utanför en musikaffär i Oslo och drömma om en dyr, röd elgitarr. Den unge mannen tar jobb som blomsterbud och kör kors och tvärs över Oslos gator samtidigt som han möter massor av udda, roliga, sorgliga människor. Detta mynnar ut i en dråplig och frejdig historia. Christensen har också skrivit generations- och Osloromanen Beatles  med fyra Beatlesdiggande killar i centrum. Vänskapen är viktigast av allt för dessa inte alltid så skötsamma grabbar, och de hamnar i det ena äventyret efter det andra.  

En modern klassiker kan man kanske kalla Axel Jensens jazziga roman Line som skildrar en ung man, Jacob, och kärleken, Line. Men det är också en berättelse om Jacobs uppgörelse med sin släkt. Romanen är utgiven 1959 men känns oväntat språkligt fräsch och modern.

I romanen Göra gott lyckas Trude Marstein berätta en historia med över 100 olika berättarröster utan att tappa tråden. Av läsaren krävs en viss vakenhet, att ha koll på när rösterna byts, vilket kan ske genom ett telefonsamtal, ett ögonkast etc, men omöjligt att hänga med är det definitivt inte även om sättet att  berätta är ovanligt. Marstein är nu aktuell med Ingenting att ångra som kommit på svenska i år.

Gaute Heivoll berättar i Innan jag brinner om en pyroman som härjade i uppväxtbyn på 70-talet. I romanen försöker berättaren genom att ta del av gamla brev, prata med byinvånarna mm, ta reda på vad det egentligen var som hände. De egna minnesbilderna återskapas.

Om man vill ha något som räcker lite längre rekommenderas trilogin Förföraren, Erövraren och Upptäckaren av Jan Kjærstad. Huvudpersonen är den firade Jonas Wergeland som revolutionerat norsk tv med sina program om kända norska personer. När han efter en resa hittar sin fru död på vardagsrumsgolvet brakar livet samman. Jonas blir misstänkt och även fängslad för mord. Med dödsfallet som katalysator berättas Jonas liv, ur tre olika perspektiv och av tre inte alltför pålitliga berättare. Romanerna är en lek med berättandet, de vrider och vänder på skeendet för läsaren som aldrig sitter riktigt säker. Kjærstad är aktuell med den nya romanen Normans område.

Min kollega Daniel har skrivit om en annan norsk favoritroman, Manuskriptet av Henrik H Langeland. På samma litteraturvetenskapliga institution där huvudpersonen Francis Meyer jobbar arbetar även huvudpersonen i Vigdis Hjorths bok Hjulskifte. Men det är en helt annan historia.

Här ser du om böckerna finns att låna: www.helgebiblioteken.se